Engagerat folk

Öster om Eden finns Nordens äldsta stenkyrka (1060) som under en kort period var biskopskyrka. Intill ligger en lika gammal kungsgård som också varit kloster. I denna kulturmiljö ingick också en korvmoj och ingår även ett korsvirkeshus, som varit lantarbetarbostad.

När kommunen ville ha bort korvmojen, för att den störde den kulturella miljön och gjorde korsvirkeshuset mindre attraktivt, bildades en proteströrelse som ville värna mojen. Det hjälpte nu inte, utan denna är förflyttad till någon punkt norr om Smålandsgränsen.

Nu kommer kommunen med nästa "dråpslag": Korsvirkesbyggnaden, som tidigare bl.a. hyst scoutverksamhet och försäljning av slöjdhantverk, står sedan länge tom och kommunen vill sälja den. I detta läge återuppväcks proteströrelsen och plötsligt är detta en viktigaste tänkbar byggnad som måste vara i allmän ägo.

För den sakens skull har man startat en kulturförening, som behöver huset som samlingslokal, och en ekonomisk förening, som kan köpa det - om kommunen ger ett ränte-, och amorteringsfritt lån på halva köpeskillingen...

Engagemanget (åtminstone hos några) är stort och hett, men jag undrar varför. Kommunen/länsstyrelsen kan före försäljningen till någon privatperson lätt sätta en bevarandestämpel på huset så att miljön förblir oförändrad. Några hundra meter österut finns ett kommunalt allaktivitetetshus som säkerligen skulle välkomna en kulturförening för vuxna. I annat fall har kyrkan ett församlingshem, Eginogården, hundra meter söderut där man säkert kan få hålla till med sin verksamhet.

Hur vore det att koncentrera energin på det man vill att kulturföreningen skall åstadkomma (vilket inte angetts, vad jag vet) i stället för att dra på sig det arbete och de kostnader som inköp och skötsel av en fastighet innebär?